Bidkälla/Image source: Wikimedia Commons
Nu har det gått en månad sedan den ukrainska offensiven inleddes. Många av oss undrar förmodligen vad det är som händer. Rapporteringen från fronten är oftast knapphändig. Efter den inledande entusiasmen i våra medier har nu intresset svalnat betydligt. Hur många gånger kan man rapportera fortsatta strider som resulterar i att ett par hundra meter mark erövras? Inga städer som faller/erövras, inga floder korsas, inga arméer omringas, flyr eller ger upp.
Hur går det egentligen med den ukrainska offensiven? Har den kört fast? Sådana frågor diskuteras flitigt i västliga medier. Rakt igenom lyser vår oro för vad som händer där. Det är den här typen av frågor som fick den ukrainske befälhavaren Zaluzjnyj att ilskna till, i en intervju med NYT. Samma irriterade ton hördes också flera gånger från försvarsministeriet i Kiev och från president Zelenskij: “Vissa tror att det är en Hollywoodfilm och förväntar sig resultat nu,” sa han i en intervju med BBC härom veckan. “Vad som står på spel är människornas liv,” fortsatte han. “Vi vill gå fram på slagfältet på ett sätt som vi finner är det bästa.”
Om man håller på Ukraina i det här kriget kan man just nu oroa sig för två saker. Det första, ovannämnda, att den ukrainska offensiven kör fast, ryssarna ger inte vika och ställningskriget fortsätter i det oändliga. Det skulle – enligt många – äventyra det långsiktiga stödet som Ukraina åtnjuter i Väst. Opinionen i många länder kan svänga över tid, ett nytt proryskt parti kan komma till makten, Donald Trump kan bli vald till president igen. Därför måste Ukraina vinna kriget, eller åtminstone vinna terräng snabbast möjligt. Helst skulle man vilja se något spektakulärt – städer som erövras, floder som korsas, arméer som omringas, flyr eller ger upp…
Den andra anledningen till oro är att – med alla ovan nämnda argument i åtanke – offensiven drivs på, forceras, att man anfaller i stor skala, vilket oundvikligen skulle leda till mycket, mycket stora förluster. Det är precis den typen av krigföring som vi har sett i Ukraina – från den ryska sidan. Våg efter våg av anfallande infanteri, med eller utan pansartrupper med fruktansvärda förluster som följd. Med en förbluffande likgiltighet inför sina egna förluster i manskap och material skickar ryska generaler sina trupper mot ukrainska försvarsställningar tills fienden stupar eller får slut på ammunition, nöts ner, retirerar. Väldigt många av soldaterna som offras så lätt härstammar från fattiga delar av Ryssland. Ofta härstammar de från icke ryska folkgrupper – som burjater, tuviner eller folk från dagestan. Folk vars liv är lättare att offra än om de vore pojkar från Moskva eller Sankt Petersburg.
Det var just på det brutala sättet som man lyckas erövra nästan hela Bachmut, efter flera månaders strider. Huvuddelen av de ändlösa anfallen i Bachmut genomfördes av Wagnergruppens styrkor som till betydande del bestod av långtidsdömda kriminella, värvade av Prigozjini fängelser runt om i Ryssland. De flesta dog också i Bachmut medan de tvingades till rena rama självmordsanfall mot ukrainska försvarslinjer.
Det är just precis det som vi – ukrainavänner, hoppas inte kommer att ske under den ukrainska offensiven: storskaliga blodiga attacker som resulterar i extra stora förlustsiffror. Hittills ser det ut så att man på den ukrainska sidan är väldigt noga med att undvika det. Det är med all sannolikhet förklaringen till varför offensiven går så långsamt.
Ryssarna har haft god tid på sig för att bygga upp det här systemet. Även om man inte visste exakt vart ukrainarna kommer att anfalla är det ganska uppenbart, också för den ryska ledningen, att huvudmålet kommer att ligga i söder, i riktning mot havet och i fortsättningen Krim. De ukrainska styrkorna står framför en rad gigantiska, befästa försvarslinjer med förstärkta skyttegravar, bunkrar, nedgrävda stridsvagnar och minfält. Sedan förra årets ukrainska offensiven i trakten av Charkiv och mot Cherson har fronten stått still, ungefär som på västfronten under första världskriget. Ryssarna har haft gott om tid att bygga ut en befästningslinje som inte skådats sedan första världskriget. Då försökte båda sidor bryta igenom fiendens försvarslinje med massiva infanterianfall. Alla har vi sett bilder på soldater som klättrar upp ur skyttegravar och springer för att bli mejade ner av fiendens maskingevär. Det är precis den typen av blodiga och fruktlösa massanfall som ägde rum där – vid Verdun, vid Somme, som vi hoppas att slippa bevittna i södra Ukraina idag.
Här ger oss också historien en vink om vad som med all sannolikhet sker vid fronten just nu. Under senare delen av krigen på västfronten utvecklade tyskarna en ny typ av krigföring – lätta, mycket rörliga förband – stormtrupper (Sturmtruppen, Stosstruppen). Istället för massiva infanterianfall som följde efter massiva artilleribeskjutningen infiltrerade stormtrupperna de allierades positioner, försökte smyga förbi de starkaste värnen och slå till på djupet mot tidigare identifierade svaga punkter i försvaret. Målet var i första hand att slå ut de allierades högkvarter och artilleristen. Stormtpruppernas största fördel var överraskning och rörlighet. Istället för att släpa vapen av tyngre kaliber använde man lättare vapen och handgranater. Den nya krigföringen krävde också stora förändringar i officerskårens mentalitet. Istället för storskaliga anfall planerade i förväg i arméns stab långt ifrån själva fronten, med order som skulle verkställas på plats delegerade man nu ansvaret till en officer eller underofficer på plats. Ansvaret flyttades nu från det operativa till det taktiska planet.
Och det är precis vad som verkar utspela sig vid fronten i Ukraina just nu. Ledningen i Ukraina har tydligen gjort sin historieläxa. Ukrainska “specialförband” infiltrerar de gigantiska ryska befästningar och försöker slå ut ledningscentraler, artillerinästen och ammunitionsdepåer. Mödosamt arbetar sig ukrainare in i de ryska linjerna, i bästa fall några hundra meter per dag. Och det tar tid, mycket tid.
På den tyska västfronten kom de stormtruppernas lokal framgångar för sent, de tog för lång tid för att kunna hinna vända krigslyckan. Under tiden kollapsade den tyska krigsansträngningen och försvarsviljan. Kriget var förlorat.
Efter landstigningen i Normandie, dagen-D dröjde det över en månad innan de allierade kunde bryta igenom den tyska försvarslinjen, Atlantvallen. Britter intog den viktiga Normandiska hamnstaden Caen först den 9 juli 1944. Avgörande för slaget om Caen var de allierade flygbombningar som förstörde över 70% av stadens bebyggelse.
Under Kuwaitkriget tog det också över en månad av intensiva flygbombningar av irakiska styrkor innan markoffensiven kom igång på riktigt.
Idag förfogar inte Ukraina över några flygstyrkor som skulle kunna bomba sönder de ryska försvarslinjerna. Kriget utspelar sig på marken och vi får räkna med att det kommer att ta tid innan ukrainare bryter igenom den ryska fronten. Mycket tid.
