Ukrainianska trupper med amerikansk haubits M777  i Charkiv-regionen, juli 2022.
Bidkälla/Image source: Radio Free Europe/Radio Liberty.

Den ukrainska offensiven har nu pågått i över två månader. Fronten står mer eller mindre stilla. Det har inte skett något genombrott någonstans. De ryska trupperna ger inte vika. Många utländska kommentarer ger vid handen att det ukrainska anfallet har definitivt kört fast. Från ukrainsk sida hörs istället lugnande besked och uppmaningar till tålamod: Vi vet vad vi håller på med, ge oss tid (och mera vapen) så löser vi det i sinom tid. Hur går det egentligen? 

Det senaste dystra beskedet levererades av Washington Post som citerar källor ur den amerikanska underrättelsen (U.S. intelligence community). Där har man tydligen kommit fram till slutsatsen att Ukraina inte kommer att uppnå sina mål med motoffensiven. Målet har alltid varit att skära av landförbindelsen mellan Ryssland och Krimhalvön. För att uppnå det måste ukrainarna nå Azovska sjöns strand och återta hamnstäderna Berdjansk och/eller Mariupol. På vägen dit ligger Melitopol – en kommunikationsnav för två stora landsvägar och en elektrifierad järnvägslinje som förbinder Krim med Ryssland. Källorna citerade av WP menar att ukrainarna inte klarar av att nå Melitopol, i alla fall inte i år. De ryska försvarslinjerna är helt enkelt för starka. 

Alla verkar vara överens om att de ryska befästningarna är omfattande (största i historien?) välplanerade och starka. Ryssarna har haft gott om tid för att bygga ut dem, dessutom verkar de ha genomfört uppgiften på ett överraskande kompetent sätt. Ukrainarna möter tre försvarslinjer på djupet, välriktat artillerield, välplacerade draktänder (mot stridsvagnar) och minor, en osannolik mängd med minor. Bakom linjerna står reserver beredda till motanfall, attackflyg och -helikoptrar. Och bakom linjerna väntar starkt befästa städer, rena fästningar, som just Melitopol.

Det är ganska uppenbart att medan vi i väst tränade ukrainska förband för pansaranfall, förberedde den ryska armén ett försvarssystem mot just den typen av anfall. Och de gjorde det bra, riktigt bra.

Hade kriget utkämpats av NATO-styrkor skulle de ryska ställningarna vara vid det här läget sönderbombade av flyget och långdistansraketer. Så blev det i Irak, även tidigare, efter landningen i Normandie. När marktrupper körde fast blev det tur för bombflyget. Det enda som kunde fördröja den tyska kollapsen var dåligt väder, dåligt sikt. Så fort himlen klarnade kom bombflyget. 

Men för den typen av krigföring krävs det överlägsna flygstyrkor, som Ukraina inte har. Inte ännu i alla fall. Det kommer att dröja ett bra tag innan de aviserade leveranserna av F-16 från Danmark och Nederländerna (flera länder lär följa deras exempel). Hade Ukrainarna fått hjälp med moderna flygvapen hade bilden vid fronten sett helt annorlunda ut…

Västliga rådgivare föreslog att ukrainarna satsar alla sina rörliga styrkor mot en punkt. Man hoppades förmodligen (vi hoppades) att de demoraliserade ryska trupperna flyr fältet i panik vid åsynen av våra formidabla pansarstyrkor. Tyvärr flydde de inte utan bet sig fast i sina befästningar och sköt tillbaka. Bilder på skadade Leoparder och Bradleys blev smärtsamma för väst och för ukrainare och användes om och om igen i rysk propaganda.

Efter de tidiga motgångarna satsade man istället för lokala anfall, utspridda över flera längre avsnitt av fronten. Den ukrainska offensiven fortsätter mödosamt och långsamt, som jag beskrev det tidigare, tar det tid, mycket tid. Men anfallen fortsätter, fortfarande i tre riktningar: i öst, vid Bachmut, i sydöst (mellan Donetsk och Zaporizja), vid Urozjajne och söder om Zaporizja, vid Pjatychatky och Robotyne.

The Institute for the Study of War ISW  uppger att ukrainarna har nått centrala delar av samhället Robotyne och rapporterar betydande ukrainska taktiska (dvs lokala) framgångar. Det är just anfallet i Zaporizja-regionen som kommenteras i Washington Post – i riktning mot staden Robotyne och vidare mot Melitopol eller – vilket inte nämns i kommentaren – åt andra hållet, mot Berdjansk och Mariupol. 

En positiv bild av läget vid fronten målas upp i en artikel i New York Times. Man menar att ukrainare, eller i alla fall lokala befälhavare på plats, vid fronten är vid mycket god mod. Man tittar tillbaka på det prekära läget för ett år sedan och ser en tydlig vändning – nu är ukrainare bättre rustade, organiserade, förbandens styrkor är större. De ukrainska styrkorna rör sig långsamt och mödosamt, men de rör sig framåt.  Ryssarna däremot är definitivt på defensiven, trängda, sämre rustade och uttröttade. 

En viktig, mycket viktig del av ukrainsk strategi är att samtidigt systematiskt, och konsekvent slå till mot ryssarnas försörjningslinjer och depåer. Det verkar också att det ukrainska artilleriet har till slut blivit en match för den – hittills överlägsna – ryska. 

Den försiktigt pessimistiska bilden av en offensiv som har kört fast i ryska minfält har väl lika mycket att göra med överdrivna förhoppningar som vi i väst har hyst om en nära förestående rysk kollaps. Ukrainare på marken har ett annat perspektiv. De jämför inte sin realitet med en osäker, lysande framtid utan med det mycket, mycket svåra läget för ett år sedan. Visst hoppas de också, men de är mer fokuserade på vad som händer lokalt, på plats. Och där ser de att saker har blivit mycket bättre. 

De ukrainska framryckningar har jämförts med att pressa framåt mot en rysk försvarslinje som mot ett gummiband. Bandet spänns, pressas och tvingas allt djupare bakåt. Frågan är om, eller när det brister.  

Många ukrainare vid fronten är tydligen ganska säkra att det kommer att brista någon gång. Och när det brister kommer saker att hända snabbt, mycket snabbt.